Each morning I get up..

Jag känner inte igen mig själv längre, men det läskigaste är nog att jag inte känner igen dig.. Du som var min bästa vän i flera år.. Det var med dig jag kände mig trygg.. Dig jag kunde prata om allt med.. Och det gör förbannat ont att veta att jag haft sååå fel om dig, att jag litade på dig?

Att kärleken gör en blind, det visste jag.. Men att den kunde göra en både blind, döv och stum.. DET var någonting som jag inte visste.. Jag känner mig verkligen blåst, utav dig.. Min allra bästa vän..



Jag kan inte somna.. När jag blundar, då finns du där.. Och om jag mot förmodan skulle somna, ja då finns du fortfarande där.. Och jag vaknar lika kallsvettig och med tårar som rinner nerför min kind om och om igen..

Det här är inte jag.. Och det där är inte du..
Trodde aldrig att vi skulle komma till den där dagen.. Men jag var dum och trodde på dig och dina ord..


Klockan närmar sig sju nu...
Mitt huvud känns tungt, likaså mitt hjärta.. Jag har ångest..
Skola kl 9, det känns inte bra.. Vill helst hoppa av, men då har jag liksom ingenting.. Jag ser liksom ingen mening med någonting längre.. Allt går åt helvete rent ut sagt..


Efter skolan ska en vän komma hit.. Jag vill inte ens träffa mina vänner längre? Eller jag vill, men det var som hon sa "jag överaskar dig, för du säger jämt att du ska göra annat, fast sen gör du inte det".. Och det är sant.. Jag orkar liksom inte träffa någon, fast jag vet att jag mår bättre när någon är hos mig..
Det är inte så att jag inte vill vara med er/dig, utan mer att jag vill inte vara med någon.. Inte ens mig själv..



Äh dags att sluta beklaga sig, måste fixa mig till -suck- skolan...